Lisa Lindahl

Nu har jag tänkt igen. Det händer ju faktiskt att jag gör det, även fast det kanske verkar svårt att tro, haha.
Nej men. Herregud vad bra allt var när man var liten! Ellerhur? Fast det visste man ju inte då. Men nu vet man det. Om man tittar på småskolebarnen i skolan så ser man ju det, och om man tänker tillbaka på hur allt var förut.
När man var liten så lekte alla med alla. Om man bråkade så gick man fram och sa förlåt och kramades. Det fanns inga "gäng" och man hade inga fiender. Man blev vänner genom att bara gå fram och säga "ska vi leka".
Man såg inte någon som ful. Utseendet spelade ingen roll. Man tittade inte sig själv i spegeln och tänkte, fyfan vad tjock jag är. Det fanns inte. Man såg sig aldrig som tjock. Man tyckte att man dög som man var. Det fanns inga som tittade snett, inga man hatade. Man grät om man inte fick den nyaste barbiedockan som man ville ha eller om man inte fick pannkakor till middag. Man var vän med alla och man hade killkompisar och man hade tjejkompisar. Man gick bara fram och frågade chans om man ville bli ihop. Det fanns inget som var töntigt. Man lekte med de leksaker man ville. Man skämdes inte. Man hade ingen press på sig i skolan, man tyckte att det var roligt, man lekte. Man jämförde sig inte med varandra.
Det är bara några exempel på hur bra allt var förut. Hur är allt nu?
Man bråkar för ingenting, man tittar snett på varandra, man bildar gäng som inte ens är inblandade i bråken, utan som bara är med och bråkar för att skydda. Man har fieender, man snackar skit om varandra, man är falsk. Man tittar sig i spegeln och man hittar bara fel. Man ser sig själv som tjock, modet är ju pinnsmalt. Man måste sminka sig i timmar och köpa nya kläder hela tiden för att man ska duga. Man tycker helt enkelt inte att man duger.
Man gråter för allting. Man blir sårad gång på gång. Av killar, föräldrarna. De säger alltid fel saker.
Man har stor press från alla. Föräldrar, lärare, släkt. Framförallt från sig själv. Man måste klara det och det och det. Annars duger man inte. Man jämför sig med de andra i klassen och om man inte är på samma "nivå" så duger man inte. Då knäcks man. De knäcker en, då orkar man inte mer, då ger man upp.
Pluggandet tar över ens liv. Man vill testa på allt men man hinner ingenting. Lärarna hatar oss, tror vi.
Också bara några exempel. Det är sådär jag tycker, ni får tycka vad ni vill. Men så tycker jag.