Lisa Lindahl

"Jag tycker bara att det är så fegt att ni går på mig. Två mot en. Vem fan kan jag vända mig till? Jag tänker inte blanda in någon som inte har med det här att göra. Mogna."

Du tryckte ner mig i soffan igen, la mig under dig. Slet av mig mitt vita linne så att axelbanden gick sönder. Du försökte knäppa upp min bh. Jag var som livlös. Jag förstod inte vad som hände. Ville inte förstå. Kunde inte förstå. Du fick inte upp min bh så du struntade i den. Jag tackade gud. Jag minns att du knäppte upp mina jeansshorts. Att du försökte dra ner dem. Då frös allting till is inom mig. Jag minns känslan så starkt. Jag hade aldrig känt något liknade. Jag blev så arg. Jag skrek. Jag knuffade bort dig med all kraft jag hade. Du blev chockad. Men du var tung och du satt på mina ben. Jag försökte ta mig loss. Jag sparkade med benen, jag slog dig med mina armar. Rev dig med mina fingrar. Du fick rivmärken. Det rann blod ifrån dem. Du försökte hålla i mig. Du försökte ta tag i mig men jag vägrade. Jag såg det som en kamp mellan liv och död. Det var du eller jag nu.

Jag skruvade mig så mycket så att båda ramlade ner från soffan. Jag hamnade under dig, till min stora förskräckelse. Men jag gav inte upp. Jag gav banne mig inte upp! Jag förstod inte att du fortsatte, att du inte lät mig gå, även fast du märkte att jag gjorde vad som helst för att slippa, att jag hade rivit dig, slagit dig, skrikit. Men du lät mig inte gå. Din jävel.

Jag minns att du satte dig på min mage, med knäna på varsin sida om mig. Det gjorde ont. Det gjorde så in i helvete ont. Du tog dina händer runt mina handleder och tryckte ner dem på golvet. Jag kunde inte röra mig. Jag skrek. Jag spottade dig i ansiktet. Jag sparkade med benen, jag försökte bita dig. Men jag kunde inte rubba dig. Du satt där du satt. Du brydde dig inte om mitt motstånd. Salivet som jag spottat på dig rann längs din kind. Blodet som jag rivit upp på dina armar rann.
Jag gav upp. Jag orkade inte mer. Jag hade använt alla mina krafter. Det fanns inga kvar. Jag klarade inte hur mycket som helst.

Jag fattar inte varför jag fortfarande inte har gett upp dig ? Du är så yesterday

- Säg att du älskar mig.
- Jag älskar dig.
- Säg att du alltid vill leva med mig.
- Jag vill alltid leva med dig.
- Säg att jag är ditt allt.
- Du är mitt allt.
- Säg att jag är det finaste du har.
- Du är det finaste jag har.

- Säg att du menar allt du sagt nu.
- ..Äum..

Nu har jag tänkt igen. Det händer ju faktiskt att jag gör det, även fast det kanske verkar svårt att tro, haha.
Nej men. Herregud vad bra allt var när man var liten! Ellerhur? Fast det visste man ju inte då. Men nu vet man det. Om man tittar på småskolebarnen i skolan så ser man ju det, och om man tänker tillbaka på hur allt var förut.
När man var liten så lekte alla med alla. Om man bråkade så gick man fram och sa förlåt och kramades. Det fanns inga "gäng" och man hade inga fiender. Man blev vänner genom att bara gå fram och säga "ska vi leka".
Man såg inte någon som ful. Utseendet spelade ingen roll. Man tittade inte sig själv i spegeln och tänkte, fyfan vad tjock jag är. Det fanns inte. Man såg sig aldrig som tjock. Man tyckte att man dög som man var. Det fanns inga som tittade snett, inga man hatade. Man grät om man inte fick den nyaste barbiedockan som man ville ha eller om man inte fick pannkakor till middag. Man var vän med alla och man hade killkompisar och man hade tjejkompisar. Man gick bara fram och frågade chans om man ville bli ihop. Det fanns inget som var töntigt. Man lekte med de leksaker man ville. Man skämdes inte. Man hade ingen press på sig i skolan, man tyckte att det var roligt, man lekte. Man jämförde sig inte med varandra.
Det är bara några exempel på hur bra allt var förut. Hur är allt nu?
Man bråkar för ingenting, man tittar snett på varandra, man bildar gäng som inte ens är inblandade i bråken, utan som bara är med och bråkar för att skydda. Man har fieender, man snackar skit om varandra, man är falsk. Man tittar sig i spegeln och man hittar bara fel. Man ser sig själv som tjock, modet är ju pinnsmalt. Man måste sminka sig i timmar och köpa nya kläder hela tiden för att man ska duga. Man tycker helt enkelt inte att man duger.
Man gråter för allting. Man blir sårad gång på gång. Av killar, föräldrarna. De säger alltid fel saker.
Man har stor press från alla. Föräldrar, lärare, släkt. Framförallt från sig själv. Man måste klara det och det och det. Annars duger man inte. Man jämför sig med de andra i klassen och om man inte är på samma "nivå" så duger man inte. Då knäcks man. De knäcker en, då orkar man inte mer, då ger man upp.
Pluggandet tar över ens liv. Man vill testa på allt men man hinner ingenting. Lärarna hatar oss, tror vi.
Också bara några exempel. Det är sådär jag tycker, ni får tycka vad ni vill. Men så tycker jag.

Jag kom att tänka på en sak. Är det okej att säga vad fan som helst till en annan människa? Om man känner varran riktigt väl och vet att det bara är på skämt är det väl en sak, men är det verkligen okej? Jag är en av dem som har en väldigt grov humor. Mina skämt är väldigt elaka. Men jag hoppas att alla som känner mig vet vid det här laget vet att det är skämt, humor, skoj. Att jag inte menar det. Jag gör vad som krävs för att få ett gott skratt, sådan är jag, men jag vill aldrig såra någon. Om ni någon gång har tagit åt er så vill jag att ni ska veta att ni inte ska det. För jag menar det inte. Jag älskar er mer än något annat och det är tack vare er jag lever.

Jag säger inte sådana skämt till personer som jag verkligen inte känner, iallafall inte så grova saker. Så nu undrar jag. När det finns en person som säger elaka saker dag ut och dag in, och som verkligen ser ut att mena det, som säger det bara för att såra, är det ett skämt då eller är det sanning? Om man får höra saker som "prata inte du får dubbelhaka" eller "du har röda prickar i hela ansiktet". Säger man så bara för att såra då? Jag vet ju att personen som säger dethär till mig endast är ute efter att såra. Men jag undrar ändå. Ska jag ta åt mig av det här? Är det det personen vill, eller vill personen bara vara elak, bara trycka ner mig, få mig att känna mig dålig?

Jag vet att jag inte borde ta åt mig, för alla säger till mig att jag inte borde. Men jag är en sådan person som tar åt mig av allt sådant. Så snälla du. Om du bara är ute efter att såra mig, så har du lyckats. Om du vill skoja med mig, så har du misslyckats. För jag tar det på största allvar. Och jag mår seriöst dåligt av det.