Lisa Lindahl

Du tryckte ner mig i soffan igen, la mig under dig. Slet av mig mitt vita linne så att axelbanden gick sönder. Du försökte knäppa upp min bh. Jag var som livlös. Jag förstod inte vad som hände. Ville inte förstå. Kunde inte förstå. Du fick inte upp min bh så du struntade i den. Jag tackade gud. Jag minns att du knäppte upp mina jeansshorts. Att du försökte dra ner dem. Då frös allting till is inom mig. Jag minns känslan så starkt. Jag hade aldrig känt något liknade. Jag blev så arg. Jag skrek. Jag knuffade bort dig med all kraft jag hade. Du blev chockad. Men du var tung och du satt på mina ben. Jag försökte ta mig loss. Jag sparkade med benen, jag slog dig med mina armar. Rev dig med mina fingrar. Du fick rivmärken. Det rann blod ifrån dem. Du försökte hålla i mig. Du försökte ta tag i mig men jag vägrade. Jag såg det som en kamp mellan liv och död. Det var du eller jag nu.

Jag skruvade mig så mycket så att båda ramlade ner från soffan. Jag hamnade under dig, till min stora förskräckelse. Men jag gav inte upp. Jag gav banne mig inte upp! Jag förstod inte att du fortsatte, att du inte lät mig gå, även fast du märkte att jag gjorde vad som helst för att slippa, att jag hade rivit dig, slagit dig, skrikit. Men du lät mig inte gå. Din jävel.

Jag minns att du satte dig på min mage, med knäna på varsin sida om mig. Det gjorde ont. Det gjorde så in i helvete ont. Du tog dina händer runt mina handleder och tryckte ner dem på golvet. Jag kunde inte röra mig. Jag skrek. Jag spottade dig i ansiktet. Jag sparkade med benen, jag försökte bita dig. Men jag kunde inte rubba dig. Du satt där du satt. Du brydde dig inte om mitt motstånd. Salivet som jag spottat på dig rann längs din kind. Blodet som jag rivit upp på dina armar rann.
Jag gav upp. Jag orkade inte mer. Jag hade använt alla mina krafter. Det fanns inga kvar. Jag klarade inte hur mycket som helst.